Idag träffade jag dietisten. Vågen visade -2,5. Det lönar sig att promenera. Vi pratade om hur vi går vidare och kom överens om att vi träffas i slutet av juni och börjar titta på hur jag ska börja äta igen.
I tidigare liv har jag säkert varit både prinsessa och rövare. Men i detta livet är jag en dalkulla på vift.
Jag lämnade hemorten för att vidga mina vyer och stilla min nyfikenhet. Nu, över ett decennium senare, är jag många erfarenheter rikare, men min nyfikenhet kommer aldrig att stillas.
Carpe diem var det någon som sa, fånga dagen, lev i nuet. Fast drömma om framtida äventyr måste man väl?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar