Att möta människor och att kommunicera är bland det svåraste som finns. Jag blev påmind om det igen igår när jag fick besked om att ett möte jag haft tydligen inte blivit så lyckat - fast jag trott det.
Men efter att jag ringt upp och frågat vad som hände förstod jag att det handlade om förväntningar som inte infriats för att vi hade olika ingångsvärden. Och då är jag bara glad att jag får den återkopplingen så att jag kan tänka på det nästa gång jag hamnar i en liknande situation.
Men när jag fick beskedet kändes det som ett knytnävsslag rakt i magen och den känslan fanns med hela dagen. Skönt att jag inte behövde somna med den känslan kvar.
onsdag, juni 20, 2012
måndag, juni 18, 2012
Att jag höll mig vaken
Ibland blir det lite mycket på en gång. Som i helgen.
Östra Skaraborgs lottkår brukar bemanna depån i Karlsborg när Vätternrundan körs och jag hade lovat ställa upp under dagen. Så visade det sig att det var träning inför AK4 SM samma dag. Men eftersom jag hade lovat kåren så fick jag snällt byta tid till tidig morgon mellan 3-6 - vilket i och för sig är en tid det är svårt att få folk att ställa upp på (undrar varför ;) )Min älskade man som ju skulle med och skjuta ställde då upp och valde att följa med till Karlsborg.
Det innebar dock att jag som redan hade sömnbrist på grund av två veckor i streck med jobb och lottaaktiviteter, som innebär noll sovmorgon, nu skulle dessutom sova lite innan Vätternrundan och därefter ligga på skjutbanan.
Nåja. När jag kom hem från Göteborg i fredags var det bara att börja förbereda inför lördagen och vid nio sov vi för att bli väckta kvart över ett. Vi packade in skjutgrejor och sovsäckar eftersom vi planerade att sova en stund i bilen innan det var dags att åka till skjutbanan.
Janno körde till Karlsborg och jag slumrade på vägen. Några cyklister hade redan börjat närma sig Karlsborg så de fick vi se upp för.
Väl på plats i Karlsborg var det väldigt bra organiserat - Maria och Ritva var i full fart med att hacka saltgurka i mindre bitar och Eva kokade kaffe till cyklisterna och korv och mos till funktionärerna. Janno och jag positionerades vid blåbärssoppan där det också fansn saft, enrergidryck och honungsvatten.
Cyklisterna blev fler och fler efterhand och vid fem började det regna vilket innebar att de blev mer och mer frusna. Tydligen var det också rekordmånga som bröt.
Vid 6 på morgonen blev vi avlösta, tog en korv med mos och körde mot Skövde. Vi hittade en lugn plats att parkera på och bredde ut liggunderlagen bak i kombin. Gick rätt OK att sova och lite småmysigt var det med regnet på taket.
Vid nio var vi sedan vid kasunerna på P4 för att hämta ut våra vapen. För min del gick skjutningen hyfsat OK ändå för att vara så pass trött. Jag var definitivt inte så trött att jag var en säkerhetsrisk men det gick snabbare för mig att tappa koncentrationen. Även om jag lyckades riktigt bra med en knästående serie - och det tror jag beror på att jag äntligen fått ut den kortare kolven så jag når att hålla vapnet bättre.
När vi kom hem vid tre gick vi i stort sett direkt och lade oss. Jag vaknade vid åtta och var uppe några timmar. Sov sedan resten av natten och vaknade igen vid nio söndag morgon.
Östra Skaraborgs lottkår brukar bemanna depån i Karlsborg när Vätternrundan körs och jag hade lovat ställa upp under dagen. Så visade det sig att det var träning inför AK4 SM samma dag. Men eftersom jag hade lovat kåren så fick jag snällt byta tid till tidig morgon mellan 3-6 - vilket i och för sig är en tid det är svårt att få folk att ställa upp på (undrar varför ;) )Min älskade man som ju skulle med och skjuta ställde då upp och valde att följa med till Karlsborg.
Det innebar dock att jag som redan hade sömnbrist på grund av två veckor i streck med jobb och lottaaktiviteter, som innebär noll sovmorgon, nu skulle dessutom sova lite innan Vätternrundan och därefter ligga på skjutbanan.
Nåja. När jag kom hem från Göteborg i fredags var det bara att börja förbereda inför lördagen och vid nio sov vi för att bli väckta kvart över ett. Vi packade in skjutgrejor och sovsäckar eftersom vi planerade att sova en stund i bilen innan det var dags att åka till skjutbanan.
Janno körde till Karlsborg och jag slumrade på vägen. Några cyklister hade redan börjat närma sig Karlsborg så de fick vi se upp för.
Väl på plats i Karlsborg var det väldigt bra organiserat - Maria och Ritva var i full fart med att hacka saltgurka i mindre bitar och Eva kokade kaffe till cyklisterna och korv och mos till funktionärerna. Janno och jag positionerades vid blåbärssoppan där det också fansn saft, enrergidryck och honungsvatten.
Cyklisterna blev fler och fler efterhand och vid fem började det regna vilket innebar att de blev mer och mer frusna. Tydligen var det också rekordmånga som bröt.
Vid 6 på morgonen blev vi avlösta, tog en korv med mos och körde mot Skövde. Vi hittade en lugn plats att parkera på och bredde ut liggunderlagen bak i kombin. Gick rätt OK att sova och lite småmysigt var det med regnet på taket.
Vid nio var vi sedan vid kasunerna på P4 för att hämta ut våra vapen. För min del gick skjutningen hyfsat OK ändå för att vara så pass trött. Jag var definitivt inte så trött att jag var en säkerhetsrisk men det gick snabbare för mig att tappa koncentrationen. Även om jag lyckades riktigt bra med en knästående serie - och det tror jag beror på att jag äntligen fått ut den kortare kolven så jag når att hålla vapnet bättre.
När vi kom hem vid tre gick vi i stort sett direkt och lade oss. Jag vaknade vid åtta och var uppe några timmar. Sov sedan resten av natten och vaknade igen vid nio söndag morgon.
söndag, juni 10, 2012
Hej framtiden!
Ibland får man vara med om något stort. Det har jag haft förmånen att få i helgen. Jag har varit med och sett ett gäng unga tjejer ta sina första steg mot ett engagemang för ett säkrare samhälle.
Tjejerna har påbörjat en trestegsraket i ett nytt projekt kallat Mpower (http://www.svenskalottakaren.se/start/utbildning/mpower) - ett samarbete mellan Svenska Lottakåren (http://www.svenskalottakaren.se) och Fryshuset (http://www.fryshuset.se).
Under ungefär ett och ett halvt år kommer tjejerna jobba med att utveckla sig själv och få kunskaper för att kunna påverka samhället och andra. De tre stegen är:
Mpower Me - stärk dig själv
Mpower Social responsibility - stärk samhället
Mpower Leadership - Stärk andra
Emellan blocken kommer tjejerna att jobba med projekt i sin närhet hemmavid och även delta i workshops. Efter sista delkursen blir de diplomerade Mpower ambassadörer.
Genom att tjejerna kommer från olika geografiska platser, har olika bakgrund och ålder skapas en enorm dynamik och kraft i gruppen och de får dessutom tillgång till de nätverk som Svenska Lottakåren och Fryshuset är.
Under helgen har vi skrattat, gråtit, blivit arga och kramats. Allt medan vi lärt oss mer om varandra, vår egen självkänsla, lite om kris och vad vi brinner för när det gäller vad som gör vårt samhälle säkrare.
För mig känns det helt naturligt att Svenska Lottakåren deltar i ett sådant här samarbete, vår vision är ju att engagera kvinnor för ett säkrare samhälle, och jag känner mig väldigt hedrad att få vara med och följa tjejernas resa. En resa där jag hoppas kunna inspirera, stötta och låta tjejerna utnyttja mina kontakter. Och att jag kommer att utvecklas med tjejerna är utan tvekan. Jag ser fram emot en fantastisk resa.
Tjejerna har påbörjat en trestegsraket i ett nytt projekt kallat Mpower (http://www.svenskalottakaren.se/start/utbildning/mpower) - ett samarbete mellan Svenska Lottakåren (http://www.svenskalottakaren.se) och Fryshuset (http://www.fryshuset.se).
Under ungefär ett och ett halvt år kommer tjejerna jobba med att utveckla sig själv och få kunskaper för att kunna påverka samhället och andra. De tre stegen är:
Mpower Me - stärk dig själv
Mpower Social responsibility - stärk samhället
Mpower Leadership - Stärk andra
Emellan blocken kommer tjejerna att jobba med projekt i sin närhet hemmavid och även delta i workshops. Efter sista delkursen blir de diplomerade Mpower ambassadörer.
Genom att tjejerna kommer från olika geografiska platser, har olika bakgrund och ålder skapas en enorm dynamik och kraft i gruppen och de får dessutom tillgång till de nätverk som Svenska Lottakåren och Fryshuset är.
Under helgen har vi skrattat, gråtit, blivit arga och kramats. Allt medan vi lärt oss mer om varandra, vår egen självkänsla, lite om kris och vad vi brinner för när det gäller vad som gör vårt samhälle säkrare.
För mig känns det helt naturligt att Svenska Lottakåren deltar i ett sådant här samarbete, vår vision är ju att engagera kvinnor för ett säkrare samhälle, och jag känner mig väldigt hedrad att få vara med och följa tjejernas resa. En resa där jag hoppas kunna inspirera, stötta och låta tjejerna utnyttja mina kontakter. Och att jag kommer att utvecklas med tjejerna är utan tvekan. Jag ser fram emot en fantastisk resa.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
