Det har gått tre år sedan dödsskjutningarna på Utøja och 69 människor dog. På grund av en människas hat. Jag läser i Dagens Nyheter om två syskon som förlorade sina storebröder den dagen. Om hur de känner stolthet över att dem men också funderar på om de verkligen insåg konsekvenserna av sitt handlande.
Det de gjorde var att offra sig för någon annan. De gav sitt liv för att andra skulle överleva. I den handlingen finns så oerhört mycket kärlek.
Det är ingen ide att spekulera över hur jag själv skulle ha reagerat. Det är inte relevant. Men jag önskar dock att vi som människor drar lärdom av när hat breder ut sig och funderar över våra egna handlingar, om de föder hat eller kärlek. Att vi stoppar hatiska beteenden medan de är små, innan de växer sig till jättar.
Jag kommer själv på mig med att ha stereotypa fördomar och att behandla människor olika. Men jag försöker i alla fall fundera på dem och varför jag handlar på ett visst sätt. Därefter kan jag bestämma mig för att ändra mitt beteende eller inte.
De senaste åren har jag fått förmånen att arbeta med Mpower, ett utbildningsprogram för unga kvinnor som vill vara med och påverka samhället. De mötena jag haft där med deltagarna och handledarna har varit oerhört givande. Jag har lärt mig mer om andra kulturer och min egen trånga box av föreställningar. Och framförallt är jag så oerhört imponerad av alla dessa kvinnor som med starka övertygelser sprider kärlek bland sina medmänniskor.
Det jag framförallt lärt mig är att inte låta ryggmärgen styra när jag avgör vem som är värd min vänskap eller inte. Ett första intryck kan vara så ofattbart fel.
tisdag, juli 22, 2014
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar