Två och en havl vecka av intensivt arbete i gröna kläder är över för den här gången. Det har varit både roligt och frustrerande. Roligt eftersom jag fått stifta bekantskap med så många nya människor. Roligt att få arbeta med andra duktiga människor. Roligt att få se människor lära sig något nytt och bemästra det. Roligt för att jag utvecklas.
Frustrerande eftersom det känns som att tiden inte räcker till. Kanske för att jag prioriterar fel?
Jag var kurschef. 20 elever. Känns som massor av administration. Och det är ju som instruktör jag trivs. När jag får dela med mig av kunskap och ge folk den gåva som kunskap och insikt är. Och få lära av elevernas erfarenheter. Det är utvecklande. Inte administration, tycker jag.
Och jag räckte inte till under utbildningsövningen. Kunde inte alls spendera så mycket tid som jag ville med att coacha eleverna.
Och så kommer jag hem och ser allt jag inte gjort för att jag valt att lägga tid i grönt. Och får lite dåligt samvete. Och är oerhört glad över att ha en man som älskar mig så mycket och som står ut med mina nycker. Och så börjar jag fundera igen på vilka prioriteringar som är viktiga. Men så kommer jag fram till att jag skulle kvävas om jag slutade engagera mig.
Eller är det bara en bortförklaring för att inte behöva välja?
måndag, juli 19, 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
jag tror att det finns olika perioder i livet som kräver olika sorts engagemang av en. Planerar man familj är det inte helt enkelt att lägga mesta delen av sitt engagemang utanför hemmet kanske, och då tänker jag att det gäller oavsett kön. Planerar man att göra en karriär inom något kanske det kräver att ens partner engagerar sig mer i hem och familjeliv under den perioden då man etablerar sig.
Men man väljer ju själv, om man kan.
Fast det där med engagemang.. Jag tror att för människor som engagerar sig och brinner för saker, så är det inte alltid viktigt vad de engagerar sig i för de visar oftast engagemang i allt de gör. eller?
I alla fall är det så för mig, oftast.
Jag brukar tänka såhär. När jag väl försöker varva ner och inte engagera mig så mycket så är jag tillslut inte lika glad. Och omedvetet så letar jag nya möjligheter..och vips..så är jag igång igen. Så.. det borde ju innebära att jag är på rätt spår?
Och jag är nog en urtypisk föreningsmänniska som inte kan låta bli att säga JA när någon frågar om någon vill hjälpa till. Fast jag har blivit bättre på att sitta på händerna :)
Det viktigaste är dock att man mår bra och inte känner att man låtit bli att göra någon man sedan ångrar.
Skicka en kommentar